fia
För tio år sen kom jag hem från skolan. På matbordet låg det en lapp. Det stod att vi hade skaffat en till katt som var lite blyg och därför kanske hade gömt sig. Jag och min storebror letade genom hela huset och tillslut hittade vi henne, under täcket på min systers säng. Det är ett ställe man ofta kan hitta henne på och hon är så liten att man inte ser henne. Trots hennes sju år var hon liten som en kattunge. Hon var inte mycket av en utekatt, jämfört med vår andra katt Felix. Men uppenbarligen spenderade hon några nätter ute för en natt födde hon tre små barn. Jag ville sova och släppte in henne i storasysters rum, dagen innan hennes födelsedag. Alla katterna följde med när vi flyttade till pappa. Fyra månader gammal blev en unge överkörd. Kort därefter slutade Fia sköta om sina barn och när vi flyttade till stan var det bara hon som följde med. Felix flyttade till landet för att kunna vara ute och barnen stannade hos pappa. Varje gång vi åkte till mormor och morfar fick Fia följa med och vara utomhus så mycket hon ville. Hon har varit med om så mycket, men varit så stark. Hon var så orädd och kunde ofta gå ut och lägga sig på fönsterbrädan eller ligga på balkongräcket. Trots att hon ramlade från balkongen, tre våningar, ställde hon sig upp och kom tillbaka. Trots alla andra katter och hundar hon ogillat har hon vänt ryggen och ignorerat. För några år sen kastrerade vi henne och då såg vetrinären att hon även hade cancer. Vi valde att inte behandla eftersom det kunde gå bort av sig själv och även komma tillbaka, dessutom var hon ju så gammal och kunde dö av operationen. Jag vet inte om cancern försvann eller inte, men hon fortsatte leva ett vanligt liv ändå. Det var en gång när jag var helt säker på att hon skulle dö. Hon hade alla symptom för vingelsjukan och betedde sig konstigt, men det gick över när vi köpte hennes favoritmat. Vi har även trott att hon kan ha diabetes, med tanke på att hon ofta drack vatten ut badkarskranen. I somras blev hon blind. I början var allt som vanligt. Hon kunde sitta på badkarskanten, hoppa upp och ner i sängen, krafsa på dörren om natten, bajsa i lådan och leva normalt. Den senaste tiden har hon dessvärre haft svårt för att gå och gått in i hörn utan att veta hur hon kommer därifrån. 17 år gammal. Jag har förstått att tiden varit inne, men inte velat inse det. Hela mitt liv har jag haft katter, men ingen som henne. Ingen som Fia. Jag vet inte om man kan ha en katt som förebild, men jag ser verkligen upp till henne. Hon klarar allt. Tre graviditeter, sjukdomar, skador, ovänner. Inget kommer någonsin vara detsamma. Vila i frid älskling.
Kommentarer
Trackback
